Kan skriva saker som jag ångrar men jag kan tala om för er att aldrig jag ångrade att jag blev faktiskt kär i just han. För när jag var tillsammans med honom så var jag som lyckligast. Han fick mig o må bra även om saker & ting var inte perfekt alls.

Men vilket förhållande är perfekt?

Klart, jag är inte hans och han är inte min, men ingen kan tyvärr radera bort minnen oavsett hur mycket jag än vill.

Man tänker alltid tillbaka ibland, vad kunde vi gjort bättre? Vad kunde blivit bättre om de hände osv. Men det är försent. Vilket jag är både ledsen och glad över, jag är lycklig som jag har det nu. Men jag kan aldrig förneka att han gjorde mig olycklig, för nä, det gjorde han aldrig!

Ibland blir man irriterad, tror alla tänker så. Varför i helvete köpte jag de och de, spenderade så mycket pengar, så mycket tid, så mycket energi osv, men just den stunden var han faktiskt värd det.

Jag kan inte säga såhär, "han var ett svin", för vi båda gjorde fel våra fel.

Men nu i efterhand har man ändrats syn på vem han är och egentligen är.

Men man är efterklok och ser sina misstag i efterhand också.

Trots allt bråk och tjafs som man hade imellan så hade jag det grymt, på över tre år hann vi göra mycket.

Det känns inom en när man kanske ska åka tillbaka till alla dessa ställen som tex Spanien, då kommer minnen upp och allt kommer kännas sämst.

Men även skratta inombords, tänka på allting vi fick uppleva just då.

Ja, jag har inga känslor för honom, men det gör ont att tänka just en sån här kväll varför i helvete allting gick så snabbt egentligen?

Jag var beredd på smällen och därför har jag inte "gråtit" ut...

Att ha sina närmaste och sin fina familj vid en gör en lyckligare än någonsin just nu.

Och folk brukar fråga mig ibland "tror du han tänker på er någon gång?" "eller alla stunder ni hade de som bäst?" "eller haha när du lät honom spela och du kom med pannkakor!!"

Inte fasen vet jag vad han känner och tycker om kvällarna eller helgerna osv.

Jag vet faktiskt inte, men nu vet ni.

Stabilt. Haha godnatt bästa!!